Om briggen Blue Bird och sviktade stumpar

Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta råseglen på varje mast, benämns "stumpar". De fungerar som stormsegel när alla andra segel är nertagna.
Ett sviktat råsegel har revats, d v s bundits upp, på ena sidan och har således bara halva ytan exponerad. Man har åstadkommit ett liggande trekantsegel.
Så nu vet vi vad sviktade stumpar är och här nedan får vi veta mer om briggen Blue Bird.
Sångtexten finns längst ner på sidan.
Julafton 1872 förliste briggen Blue Bird utanför Smögen. Med nedisad rigg, dömd att bli vrak, krossades fartyget mot den rödfärgade bohuslänska graniten. En tragedi som genom Evert Taubes ballad sitter djupt i många av oss. Men är historien sann?

Research och text: Martin Schibbye och Anna Froster.
”Det var Blue Bird av Hull, det var Blue Bird, en brigg som med sviktade stumpar stod på.
Över Soten i snöstorm med nedisad rigg, själva julafton sjuttiotvå.”
Surra svensken till rors han kan dreja en spak ropte skepparn: alright bojs lös av!
Och Karls Stranne från Smögen blev surrad till rors på Blue Bird som var dömt att bli vrak…”
– Det är en så grym historia! När jag var liten började jag alltid gråta av den. Karl Stranne var så modig och så glömde de kvar honom. Och så är den ju baserad på en sann historia, berättar vissångaren Sofia Karlsson som gett ut en skiva där balladen finns med.Som underrubrik till sången har också Evert Taube skrivit: ”Sann händelse, berättad av Fritiof Andersson, vars fader gick med i räddningsbåten när ’Blue Birds’ besättning skulle räddas.
Men är historien sann?
Förliste verkligen briggen Blue Bird?
På Riksarkivet i Stockholm kan man ur underjorden beställa fram Generaltullstyrelsens arkiv. Det var den myndighet till vilken bland annat tullkammaren i Lysekil varje år rapporterade. Mappen från 1872 är till bredden fylld av förlisningar, drunknande sjöman och förlorad last. Novemberstormarna 1872 krävde många offer; norska skeppet Nordkap; norska skeppet Edmund och skeppet David med last av petroleum och bräder som alla bärgas eller blir vrak.Men ingen Blue Bird.
Och på julafton har inga skepp förlist.
Har den svenska ämbetsmannakåren slarvat och missat Blue Birds förlisning?

För det var väl storm?
– Julen 1872 var ganska mild, vid den här tiden gjorde man meteorologiska mätningar just vid Hållö fyr och den 24 december var det lugna och milda sydvästvindar och ett par plusgrader i luften. Så någon storm var det ju definitivt inte fråga om, säger Sverker Hellström meteorolog på SMHI i Norrköping.

Men kan inte riggen ha varit nedisad även om det inte blåste stormvindar?
– Nej, vindriktningen var fel för det, med en måttlig sydvästlig på västkusten är det ingen risk för nedisning. För nedisning krävs det att det blåser kallt från land och man hade då behövt en ostlig eller nordostlig vind.
Är det ett spökskepp vi letar efter?
Uppdiktat av Taube; förevigad i en version av Thåström.
Har Briggen Blue Bird seglat utanför västkusten?
Datumet är kanske inte det viktiga i sammanhanget. Blue Bird måste ha förlist en annan dag.
Vi letar vidare.
Året innan 1871 har det stormnatten till den 26 augusti skett fem förlisningar: holländska skeppet Jante, Hilma, den svenska briggen Apollo och så plötsligt: med knirrande taljor och fladdrande segelduk, dyker namnet briggen Blue Bird upp i Generaltullstyrelsens arkiv – på resa från Riga till Boston: ”Bärgad utanför Tryggö?”
Bärgad?
Men de nedisade seglen? Tragedin? Stormen? Hållefyrsblänket och den fastsurrade Karl Stranne?
Inget av detta står att läsa om i Generaltullstyrelsens arkiv.
Det knyter sig i magen.
Har jag nynnat ett decennium på en lögn?
Jag läser vidare: ”Bärgad och efter reparation fortsatte resan med hampa mot Boston.”
Fortsatte sin färd? Vad är detta? Varför kan inte båten bara förlisa?
När chocken har släppt finns det ett halmstrå kvar att gripa efter: Karl Stranne. Svensken som står surrad vid rodret och möter hjältedöden för att rädda sina kamrater.
Han var väl verklig i alla fall?
”Och kaptenen steg upp. Han var blek, han var tärd, stormen tjöt, knappt man hörde hans ord.
När han sade med skälvande röst till sin värd:
– Karl blev surrad och glömdes ombord!”
I kyrkoböckerna från år 1872 finns lyckligtvis en Karl Stranne i Smögen och 136 år senare ger en sökning på Stranne på hitta.se resultat.
Familjen Stranne bor fortfarande vid havet. De har varit sjömän, lotsar och fiskare på Smögen sen 1700-talet så det är många som har drunknat, säger släktingarna.
– Men inte Karl.

Inte Karl?
– Nej. Karl Stranne fanns, men han var krympling med klumpfot och hade aldrig varit till sjöss. Verkligheten är bättre än visan, men nu kanske du blev besviken? säger en av släktingarna.
Men varför låter Evert Taube då Karl Stranne stå surrad till rors i balladen?
Bertil Abrahamsson är en av författarna till boken Sotenäs – Skeppsbrottets kust som sökt svar.
– Bara några timmar efter att Blue Bird räddades 1871 hamnade det engelska skeppet Nymph i sjönöd. Kaptenen på skeppet Nymph hade spolats överbord en dag tidigare och besättningen visste inte vad de skulle göra. De släppte ner två ankare men de trasslade in sig i varandra. Då surrade de en man vid rodret för att stå kvar om det kom en stormvåg akterifrån, berättar Bertil Abrahamsson.
Skeppet var på väg in rakt in i granitklippan när några pojkar från Smögen gick ut och lyckades rädda besättningen.
– De var så chockade dessa engelsmän. De visste inte hur många de var eller någonting. Men när de hade blivit i landsatta sa en av dem ”Var är yngsta pojken?” och herregud, honom som de surrade hade de glömt ombord, berättar Bertil Abrahamsson.
Men när den 19-årige engelsmannen som stod surrad till rors såg vartåt det barkade skar han sig loss och klättrade upp i förmasten. När skeppet gick in i berget slungades han enligt berättelsen upp i en vattenfylld klippskreva – vilket blev hans räddning.
Våt men levande tog han sig upp.
Klyftan kallas ännu idag för Engelsmanklyftan och ligger på Sandö vid Smögen.

Vad betyder ”sviktade stumpar”?

• Att segla eller ligga bi för sviktade stumpar var en överlevnadstaktik då fartyget i stormförhållanden inte längre kunde manövreras. Undermärsseglen på ett fullriggat fartyg, alltså de näst nedersta seglen på varje mast, benämndes ”stumpar”. De fungerade som stormsegel när alla andra segel var nertagna. I riktigt besvärliga förhållanden, kunde stumparna sviktas, vilket innebar att man surrade upp ena halvan av seglet så att bara en liten trekant blev kvar.
• Evert Taube, som var en kunnig sjöman, skrev sviktade stumpar, men någon hjälpsam redaktör ”rättade” till sviktande stumpar i tron att det var ett språkligt slarvfel av Taube. Denna missuppfattning har sedan hängt med i de flesta sångböcker.

”Det var Stranne den äldre, en viking, en örn, som på julafton sjuttiotvå

tog sitt renade brännvin ur vinskåpets hörn till att bjuda de skeppsbrutna på.

– Hur var namnet på skutan, han sporde och slog nio supar i spetsiga glas.

– Briggen ”Blue Bird”!

Det tionde glaset han tog och han slog det mot golvet i kras!

– Sa ni ”Blue Bird”, kapten, – briggen ”Blue Bird” av Hull? Gud i himlen! var är då min son?

Var är pojken, kapten? För vår frälsares skull!

Det blev dödstyst bland männen i vrån.”

Men om Karl Stranne överlevde varifrån kommer då smärtan som Karl Strannes far upplever i balladen?

När bokhandlare Gösta Hansson på Smögen läste igenom en förteckning över avlidna i Kungshamns pastorat 1785–1930 insåg han varifrån den kom. Han tar fram den gamla boken och pekar.

– 1906, Fredrik Gerard Taube. Drunknad.

Fredrik Taube var Everts fyra år äldre bror. I december 1906 fiskade han med långrev utanför Smögen. Han gick in till Hållö fyr för att hälsa på sin morbror som var fyrmästare. Men när det började blåsa upp gick Fredrik ut igen för att hämta in långreven. Morbrodern följde oroligt det hela genom sin kikare. Men tappade för ett ögonblick blicken från Fredriks krängande båt då ett annat skepp seglade förbi.

När han vred tillbaka kikaren syntes den inte mer.

Fredrik gick till botten.

– Då var Evert Taube 16 år. Jag menar att den här dramatiken fanns i bakgrunden när han skrev balladen om briggen Blue Bird, säger Gösta Hansson.

”En dikt ska vara sannolik, men riktigt sann vill den liksom inte riktigt själv gå med på att vara, ” lär Evert Taube själv ha sagt.

När sångerskan Sofia Karlsson får höra hur det ligger till blir hon bara lättad över att ingen gick till botten fastsurrad vid rodret.

– Å, det gläder mig verkligen!

Att balladen inte är sann spelar inte så stor roll, tycker hon.

– Lyrik är ju att förhöja verkligheten. Starka livsöden och känslor kommer människor alltid att vara intresserade av. Briggen kommer att fortsätta segla länge.
Research och text: Anna Froster och Martin Schibbye.
 * Texten har tidigare publicerats i Bohuslänningen 2006. Intervjuerna och styckena med Sofia Karlsson och Gösta Hansson gjordes och skrevs av Anna Froster.

- - - - - - - - - - - - - - -

Illustration av Evert Taube till denna sång ur boken "Hjärtats nyckel heter sång", en alldeles underbar visbok med urval av Sven-Bertil Taube.

Till toppen på denna sida